onsdag 21 maj 2008
Adrenalinkick
Fy satan. Satte på larmet när jag skulle gå från jobbet. Puls i 195 och svag i knäna. Vilket ljud! Och varför tog det mer än en minut för mig att komma på att jag skulle slå koden ytterligare en gång för att larmet skulle stängas av. Hon på SOS skrattade när jag flåsande i luren ropade vårt "kod-ord". Ingen kaosmänniska är jag. Sitter i än. Larmet. Utanför kroppen liksom. Började böla i telefon med bror. Det måste vara hormoner också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hormoner. Sätter mig ur spel med. Undrar om de små gynnarna bor i kroppen och bara får för sig att leva jävel då och då. Som sådana grannar som har fest, gapar, skriker och stökar ner. Aphormoner. Undrar om man kan ta sig en dos gladhormoner när surhormoner är igång? I så fall ställer jag mig i kö för att testa direkt.
Mamma jobbar på sos, så vem vet. Kanske var det hennes skratt du hörde. Hon har nära till det, skrattet alltså.
Elin: Hormonerna är oftast inte min vän heller. Jag blir fasen personlighetsförändrad. Jag brukar säga till M att "det är väl kul att vara ihop med minst två personer..." Han tycker inte det..
Fatima: Kankse det :) Hon lät lugn men glad ändå.
Skicka en kommentar