Och sen ska jag bara hinna

- göra wok
- städa och plocka
- övningsandas
- skicka in CSN-pappren
- anmäla till FK
- försöka förstå hela föräldrapenningsgrejjan
- avslappningsöva

Men det hinner jag nog. Sen ska jag ju sova också. Och läsa nya boken. Och äta det där smågodiset som jag aldrig får tummen ur att köpa eftersom jag inte är sugen då jag är i affären. Och sluta ha dåligt samvete för att jag inte gör middag varje kväll. Som nu. Fiskpinnar, kokt potatis och remouladsås. Den som vill få ta ketchup (the horror!) Middag ikväll. Så slipper jag ha dåligt samvete. Fast jag inte vill göra någon mat. Egentligen. Imorn blir det wok. Då kan jag bocka av woken på listan.

Att äta för två.

Att inse sina begränsningar

Jag går snabbt. Lätt. Utan speciell ansträgning. I svett-tempo. Jorå. Det gör jag. Vanligtvis. Inte riktigt nu. Inte van att behöva stanna ett par tre-fyra-fem-sex-sju gånger under promenaden. För att vänta ikapp magen. Inte van att sakta ner på tempot. Rejält. Inte van att stanna och titta på solen ett par minuter åt gången. Inte van att tamejsatan nästan frysa händer och fötter av mig på grund av de ofrivilliga pauserna. 45-rundan tog 1,15 idag. Varmduschen efter tog nästan lika lång tid. Men så är det nu. Jag inser dem. Begränsningarna. Och det gör mig inget. Det var bara det att det var satans kallt idag.