Att inse sina begränsningar

Jag går snabbt. Lätt. Utan speciell ansträgning. I svett-tempo. Jorå. Det gör jag. Vanligtvis. Inte riktigt nu. Inte van att behöva stanna ett par tre-fyra-fem-sex-sju gånger under promenaden. För att vänta ikapp magen. Inte van att sakta ner på tempot. Rejält. Inte van att stanna och titta på solen ett par minuter åt gången. Inte van att tamejsatan nästan frysa händer och fötter av mig på grund av de ofrivilliga pauserna. 45-rundan tog 1,15 idag. Varmduschen efter tog nästan lika lång tid. Men så är det nu. Jag inser dem. Begränsningarna. Och det gör mig inget. Det var bara det att det var satans kallt idag.