tisdag 17 mars 2009
Erika och jag.
Mästarnas mästare. Erika Johansson och jag. M tyker att vi är fantastikst lika. Inte utseendemässigt. Men i hur vi reagerar. När det blir tungt. För tufft. För mycket motstånd. Att ge upp för lätt. Och gråta en skvätt. Så är det kankse. Visst. Lätt att bli stressad, bångstyrig, kinkig. Barnet i mig vrålar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Va?! Är du en Erika? Som sätter sig vid vägkanten och gråter när du inte orkar gå längre?! Skulle jag aldrig gissa. Inte ens jag gör ju det, för jag insåg tidigt, redan då jag varje dag efter skolan blev avsläppt av skolskjutsen och var vrålhungrig och ville vara hemma på ett kick, men hade 1 km att gå, att det inte hjälpte att sätta sig ner bland träden och gråta... Det var bara att knata på :)
Nähä, det är du inte Karin. Du är ju en BODYPUMP:are. Fast kroppen och huvet vrålar stanna så kör man på. Men ibland får man sätta sig ner och vara liten ett tag - man kan vara BP:are ändå:).
Helena: Ja du, det beror väl egentligen på hur man ser det. Jag hade 3 km hem då jag missat bussen och knatade på jag också. Det handlar nog mer om tålamod generellt. Står inte ut med grejjer när det krånglar!!
Elin: True. BP är en annan del av mitt liv :) Tålamodet en annan.
Nä, där håller jag med dig. Fullständigt!
Skicka en kommentar