Jag minns inte att jag ogillat blod och sprutor speciellt mycket under min uppväxt. Det var ju jag som låg i soffan och kollade på Jan Myrdahls hjärtoperation när jag var 10. Brorsan och pappa kräktes. Dunk dunk. Dunk dunk. Slangar och knipsar och tångar och blodiga tussar. Och närbilder. Hjärtat. Vener. Aortor. Blod. Pulseringar.
Nu. Jag klarar inte av att sitta still i väntrummet när jag ska bli stucken. Vrider mig. Tittar bort och får fåntårar i ögonen. Jag klarar inte av att hjälpa M när han blöder floder av näsblod. Värst av allt. Jag klara inte av att ge blod. Vek e jag.
Nu. Jag klarar inte av att sitta still i väntrummet när jag ska bli stucken. Vrider mig. Tittar bort och får fåntårar i ögonen. Jag klarar inte av att hjälpa M när han blöder floder av näsblod. Värst av allt. Jag klara inte av att ge blod. Vek e jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar