Nissan forever

Det är nånting med den första bilen. Min egen första bil. Jag minns känslan fortfarande. Jag promenerade till tanten på Norrstrand som skulle sälja, hade med mig 7 000 i kontanter, skrev på köpekontrakt, lämnade pengarna, fick kvitto och gick. Ut till bilen. Satte mig, på med bältet startade och körde. Vilken grej. Jag skrattade högt och bubblade inombords. Min bil. Min lill-bil. Vi gjorde mycket ihop. Den klarade mycket. Fram och tillbaka till Göteborg ett par gånger. Flyttade saker från två lägenheter. Tog mig och andra till resmål jag aldrig skulle tagit mig till annars.
Lill-bilen dog på en parkeringsficka strax utanför Säffle i april 2006. Topplocket rök, motorn kokade, det rök och luktade. Jag och M körde Säffle-UA med varmfläktarna på full fräs för att inte motorn skulle koka. Vi försökte rädda den gång på gång: ingefära i bensintanken, byte av småsaker. Men nej. En hobbymekargubbe från Hagfors fick köpa den, och en annan Nissan som vi köpte under sommaren som "semesterbil", för totalt 6 000 kr.

Nu lever Lill-bilen ett liv som pizza-buds-bil i Karlstad. En skam. Vi har sett den ett par gånger och undrat vem det var som ägde den. Idag när vi åkte hemmåt svängde Lill-bilen helt plötsligt in framför oss på körbanan. Vi följde efter. Höger, vänster, rakt fram. Destionation: Pizzeria F. Lill-bilen är värd nåt bättre. Ska ta en allvarlig funderare på att köpa tillbaka den. Min första bil.